"Sven-Erik Nyströms berättelse om sina erfarenheter om och med Vasabåtarna...

"Min relation med alla dessa båtar går så långt tillbaka i tiden som till 1959. Inte för  att jag har något minne från dessa båtar just detta år, men jag har fått berättat för mig, att jag i en besättningskoj, just detta år på Korsholm III yttrade följande:
- Få man pjata nuuu???
Låter det konstigt? Jag ska förklara!

Min mamma är född och uppvuxen i Wasa. Flyttade till Umeå i början på 50-talet. Träffade farsan som var från Holmsund (hon flöt inte iland på en livboj och gifte sig med första bästa.....dom träffandes på ett helt annat ställe, faktiskt) och på något sätt så kom jag till världen i November 1956. Morsan lämnade kvar sina nära och kära i Wasa när hon for till Sverige, därför kom det för undertecknad att bli en väldig pendling genom åren mellan Umeå och Wasa eftersom jag nu hade min mormor och morfar, mina jämnåriga kusiner, och sist men inte minst alla mina mostrar och deras kompisar och pojkvänner i centrala Wasa!
Och länken dit var ju naturligtvis -Vasabåtarna. 

 Och just en av mina mostrar, Eila, hade sen början på 50-talet jobbat på ”Korsholmsbåtarna” och det var  i hennes hytt, som jag yttrade dessa ord.
- Få man pjata nuu???

 Jag och morsan hade nämligen blivit ombordsmugglade i Wasa av moster Eila, och således (tjyv)åkte vi hem till Umeå. Vid avfärden sittande på överslafen i Eilas hytt, hade jag fått stränga förhållningsorder om att (med dagens språk) hålla käft!
Och det gjorde jag tydligen. Ända tills då! Sen har jag alltid haft svårt för just det.

 På Korsholm III:an låg moster Eila´s hytt i direkt anslutning till manskapsmässen som var belägen i fören och till största delen under vattenlinjen, med endast runda ventiler under taket på de brant sluttande väggarna. Mellan dessa gick en lång väggfast soffa med ryggen mot fören, samt ett antal bord och stolar framför. En barsk “tant”, för vilken jag var lite rädd, lagade mat, diskade och kokade kaffe i ett, som jag minns det, minimalt kök. Tanten, vars namn jag aldrig fått veta, visade sig med tiden vara en vänlig sådan och som varande Eilas systerson trakterades jag ofta med en ilsket röd, men god, lemonad. Vid ett tillfälle kom det ned en ensam besättningsman som jag minns såg “svartmuskig” ut. Slog sig ned vid bordet bredvid med kaffe och en cigarett. Själv satt jag och ritade båtar och fartyg  med medhavda pennor och papper och sneglade lite förskräckt i lönn på honom. Snart började han intressera sig för vad jag ritade, vilket snart bröt isen mellan oss och jag visade stolt upp mina alster. Aldrig kommer jag att glömma hans kommentar samtidigt som han pekade med ett smutsigt finger som höll runt den rykande cigaretten:

 - Nåå, in´t haar juu båååtaar skårrstenen dä´på kommandåbrukkans taaak int´.....di haar jå denn åvanförr maskiiinen ju......

 Aldrig mer skulle jag placera skorsten där på taket till bryggans överbyggnad. Många fler båtar skulle jag rita i framtiden men med skorstenen alltid på “rätt” ställe. För jag hade ju fått veta av en riktig sjöman. Många fler ilsket röda lemonader skulle det också bli, men bara när jag var i Wasa. Hartwall´s bryggeri sålde nämligen ingen läsk i Sverige.

 Korsholm III blev min första länk med släkten i Finland. Med många gånger stormande hav, svår sjögång och illamående passagerare. Själv klarade jag mig oftast bra från just sjösjuka och blev alltmer hemtam på båten. Ibland för hemtam kanske. Vid en av överfarterna till Wasa valde jag att tillbringa tiden i moster Eilas hytt i eftersom det var svår sjögång vid tillfället och jag faktiskt  inte mådde särskilt bra. Eftersom stampningen var dånande, lite otrevlig och svår där framme i fören, fick jag plötsligt för mig att jag skulle upp till moster som jobbade i den aktra övre baren. Jag visste att det gick en brant, lite kuslig, trappa från bildäcket upp det främre övre däck. Jag samlade emellertid mod och travade upp, men på något sätt så kom jag direkt upp på ytterdäcket i fören av båten där vind och skum ven och yrde, men jag såg samtidigt ytterdörrarna till de långa korridorerna som löpte längst efter babord och styrbords sida i hela båtens längd, och som skulle leda mig till mosters arbetsplats. Skulle jag våga rusningen som kanske rörde sig om fem, högst åtta meter? 
Sagt och gjort. Jag trevade mig iväg över däcket, men blåste formligen fast mot dörren i ett nafs. Minns ända att jag hann med att kasta en blick upp mot kommandobryggan där jag fick ögonkontakt med en människa. På grund av den enorma vinden som låg på och mina klena armar fanns inte en chans att få upp dörren som var som fastsvetsad. Jag försökte gå tillbaka till den skyddande trappan jag kommit ifrån, men klarade bara några steg i den vrålande motvinden innan jag, nu genomblöt hamnade mot dörren igen.
Jag var fast där ute på fördäck! Jag vet inte om jag lipade men det är väl troligt.

 Men, som genom ett under känner jag hur dörrhandtaget som jag håller mig fast i, viker sig och dörren pressas upp. Jag dras in med starka armar av en stor man som har en mössa med blänkande svart skärm. Han bannar mig på sjungande finlandssvenska , och det faktum att småkillar som jag var ute på däck i detta väder. Jag har på senare år gissat att det var just den mannen på bryggan som jag fick ögonkontakt med när jag blåste över däcket.
Snörvlande förklarade jag det hela och han lotsade mig till moster, där jag fick fler bannor, och ännu en röd lemonad av Hartwall´s berömda produktion. I värmen och tryggheten hos moster i baren började jag lugna mig......hmmmm....räddad av en riktig styrman....eller till och med kapten!! Inte dåligt! Det skulle bli något att berätta för kompisarna. Fast inte mamma.

 Men nu började ju Vasabåtarnas expansion. Korholm III:an gick i graven. Och med hon även avfärder från kajen nedanför Stora Hotellet i Umeå. Jag minns när det berättades att den “nya” båten var så stor att den fick lägga till i Holmsund, då var mina förväntningar maximerade.
 Första gången hon låg därute i Holmsund var jag tvungen att fotografera henne med min nya Agfa Iso Rapid, som jag vunnit genom att samla en rent helvetisk mängd Merry-kapsyler. Det visade sig  sen att jag “kapat bort” både för och akter på varje bild, vilket jag skyllde på att Wasa Express var så stor att hon inte ens rymdes på ett ordinärt fotografi. Jaja, tio år och väldigt ivrig klev jag ombord och hon infriade alla förväntningar från min sida. Jag hade nu kommit upp i “springåldern”, ni vet då man som kille “springer” hela resan. Käkande godis. Och bara med korta “kolla att dom sitter kvar-uppehåll” hos föräldrar som manade en att vara “försiktig” och “inte springa ute och bli kall” eller “inte skita ner sig“. Eftersom man fick uppehålla sig på bildäck under resan dessa första år, och däcken var både många och långa därifrån och upp, var möjligheterna oanade. Dessutom hade jag nu tryggt moster Eila placerad i en spritkiosk på styrbords sida i den “böjda” främre salongen. - Kanon!

 Nu började en intensiv och lärorik period av Vasabåtsåkande. Springet blev man väl less på, så  därför började jag uppehålla mig allt mer hos moster i kiosken. Här kom också det lärorika in. Tveksamt ämne dock.
Jag ska förklara igen!

 Dåtidens kiosker (detta var långt före snabbköpens tid) var fyllda till bristningsgränsen med hela Vasabåtarnas sortimentet av godis, sprit, öl och tobak. Fyllda ända upp under taket eftersom utrymmet var starkt begränsat. Moster använde alltid en pall för att nå upp till de översta hyllorna. Eftersom hon var kort i rocken fick hon sträcka sig i alla fall. Upp på pallen och hämta, ned till luckan, kunden och slå in i kassan. Krypa nere vid golvet och dra fram cigarettlimpor av alla de sorter. Febrilt bläddrande i tummade lathundar för att räkna om från Svenska kronor till Finska mark och vice versa. Kassaapparat av märket “Sweda” med ljudnivå som påminner om en gammal enarmad bandits. Överförfriskade passagerare som vill betala med båda valutorna. Eller inte betala alls. Folk som inte förstår sig på tullransonerna....
Det var helt enkelt väldigt slitsamt för dessa anställda i kioskerna. Köerna till dessa var  också på många av resorna timslånga......
Endast i slutet av resan kunde Eila få en välbehövlig paus och ett bloss på en LM.
 Det var där jag kom in i bilden.
Jag blev helt enkelt Eilas hantlangare det resor jag var med. Liten och flink som man var for jag runt som en iller i hyllor och skrymslen, lärde mig att spetsa öronen inför kundens val och önskningar och Eila behövde inte ens kasta en blick på mig för att jag snabbt som blixten plocka fram exakt rätt “Bols“, en halva “Ballantines” och en limpa “North State”. Som elvaåring blev jag kollosalt bevandrad i skillnaden mellan “Jonnie Walker Black Label” eller den vanliga sexåriga med röd etikett. Jag visste vad en V.S.O.P. stod för, och jag visste att  “Mac Barens Mixture” inte gillades av de som vanligtvis stoppade sina pipor med Greve Gilberts Hamiltons blandning. Tveksamt dock om dessa kunskaper var speciellt gångbara i mitt vanliga elvaåriga liv. Men dom sitter där än, jag lovar.
Enda fadäsen jag minns var när det gick lite för fort och en hela whiskey åkte ur min hand och krossades mot golvet.  Med trasa i näven på alla fyra på golvet skrattade Eila:
- Här gott folk torkar vi golven med whiskey. Vad torkar Ni med???
Jag älskade min moster. 

 Under resans gång kom farliga typer i jeans-jackor ständigt upp från fartygets djup med nya lådor sprit, cigaretter och chokladkakor. Jag törs väl nu berätta att en tiomarks-sedel ibland snabbt gled ned i kassan och en halva Kosken försvann innanför bältet på ett par skitiga James-jeans. Att berätta om alla överförfriskade, roliga, mysiga och någon enstaka gång, elaka passagerare som passerade utanför luckan är omöjligt men jag ska i alla fall nämna ett minnesvärt par.

 En äldre parant, högljudd dam med hiskelig blommig klänning, vresig efter timslång väntan i kön och hennes lilla magra make med vattniga ledsna ögon och slokande mustasch stod nu i begrepp att äntligen få handla. Kvinnan köper godis, choklad och nyckelringar till barnbarnen, medan mannen inte kan låta bli att slänga längtansfyllda blickar mot flaskorna bakom oss. Tanten talar som sagt väldigt högt och dominerar alla med sitt sätt. Mannen stirrar fortsatt på flaskorna. Säger inget.
När damen betalat sin kasse som innehåller allt utom sprit eller tobak inser förmodligen mannen att tåget håller på att gå för eventuella alternativa inköp då kön fortsatt är hopplöst lång. Han tar mod till sig och hasplar ur sig:
- Men Helga......ska vi in´t köpa en liten fla....
Han pekar med ett skakigt pekfinger mot raderna av flaskor.
- Nehej du.........kom nu, andra vill handla.....tack för oss!! säger hon och sliter formligen iväg mannen.
Eila skrattar och skakar på huvudet mot mig och vi glömmer snabbt episoden. Men i slutet av resan då jag sitter på en kartong cigarettlimpor och pustar, och Eila på sin pall och smygröker, dyker plötsligt den lille mannens trötta ansikte upp i luckan från ingenstans.
- Få já en ...en ...en.....säger han och pekar mot halvbuteljerna med vodka samtidigt som han försöker få ordning på en driva mynt som han har i handen. Eila tar fram en halva Koskenkorva och en en febril mynträkning tar vid. Mannen är mycket stressad och kastar skygga blickar över axeln hela tiden. Det visar sig att det fattas ett par kronor för affärens genomförande. Katastrof!
Mannen ser gråtfärdig ut. Tiden står stilla......
Man kan nu se Holmsund i mörkret. De första passagerarna börja ta på kappor och samla ihop påsar och väskor inför landstigningen.
- Nååå taaa denn! säger Eila och håller upp flaskan mot mannen. Mannen kastar nya blickar över axeln och jag kan än idag svära på att jag hörde en snyftning av lycka. Moster var en godhjärtad människa också.

 Även på Wasa Express låg, som nämnts tidigare, min mosters hytt i fören av fartyget även på det här fartygen. Längst fram på styrbord sida och till största delen under vattenlinjen. Med yttervägg som sluttade kraftigt och rund ventil. När jag stod på soffan mot väggen  nådde jag så långt upp att jag kunde titta ut genom det oftast smutsiga ventilglaset. Jag liksom “låg på mage” mot den starkt lutande väggen, om Ni förstår....
Men vilken syn! Det kraftiga bogsvallet vid full gång var enormt mäktigt. Det kändes som om jag satt i en ubåt och såg ut genom ett periskop, eftersom det såg ut som om svallet var ett par meter ovanför  mig. Jag kunde stå upp till en  kvart och bara titta på detta skådespel.  

 Så kom “Botnia Express”. Moster fick en “ny” kiosk, men nu på babord sida. Samma sortiment, lika trång och samma slit. Nu hade jag kommit upp i tidiga tonår och hängde på somrarna på “Botnias” täkta akterdäck, där det fanns både juke-box och glasskiosk. Pryglade medpassagerare med “Led Zeppelin” samtidigt som man slickade på en strut  med “Tiger-blandning”. “Botnia Express” hade en egenhet att liksom “rulla” sig fram under gång, aldrig en stilla horisont om man kikade ut genom ett fönster. Ömsom hav eller himmel. Hur stilla bottenvikens vatten än låg. Märkligt fartyg! 

Men en gång krängde det till på allvar!

 Vid en hemfärd, då jag låg och slappade i en solstol på akterdäck råmade plötsligt “Botnias” siren flera gånger och fartyget gjorde en oerhörd överhalning, med roder säkerligen i dikt läge. Maskinljudet från skorstenarna fick samtidigt en djupare ton och jag, och flera med mig som nästan trodde att vi skulle kantra, rusade fram till relingen och konstaterade att “Botnia” nära nog kolliderat med ett litet lastfartyg som passerat i nordlig riktning framför oss, men undvikit en katastrof med en våldsam gir. För en gångs skull lite dramatik mitti högsommaren!
Sommaren då jag var sexton år tillbringade jag nästan hela sommarlovet i Wasa. Hängde oftast på cafeteria tillsammans med min kusin Göran och hans kompisar. Cafeterian, eller “Caffis” som vi sa, låg på kyrkoesplanaden, vägg i vägg med en stor biograf. Där drack man en kopp kaffe för 57 penni, eller drack “limsa” (finsk förkortning  för “lemonad”) för en mark. Som man oftast delade med någon. Och rökte! Något så helvetiskt!! Colt, eller i värsta fall “Norrtis” eller North State om Ni så vill. Om jag inte minns fel så ligger samma cafeteria där ännu i denna dag. Kvällarna tillbringades inte helt sällan i någon av stans alla parker. Vi var ett stort gäng tjejer och killar som ständigt höll ihop. Och naturligtvis blev man ju kär. I Tuula.
I kort-kort kjol, söt som en ekorre, dåliga tänder och en rykande Colt ständigt mellan pek- och långfingret. ....ja, alltså... inte revolvern.......cigarettmärket.......hon rökte ..... som f.ö. nästan alla hade vid den tiden i Finland. Jag var själv inte ett dugg bättre.

 Hon var alldeles underbar, och sommarjobbade dagtid på den  nyöppnade  cafeterian “Panorama”, men ledig på kvällarna då vi tillbringade all tid tillsammans. Vilket inte alltid sågs med blida ögon av hennes kill-kompisar.  Att vara Svensk och komma till Finland.....vid den tiden, och dessutom sno åt sig en av de sötare brudarna....njaaeee.... men vilken sommar det var..........
 En sommar som naturligtvis blev till grå och kall höst med hemfärd, skola, en massa måsten och en enda stor längtan tillbaka till Wasa, sommaren och Tuula. Lyckades klämma in några resor under hösten, vilket bara gjorde det hela ännu jobbigare. Julfirandet och jullovet skulle i alla fall förläggas till Wasa. Det bestämdes redan tidigt under hösten.

 “Scania Express” skulle nu säkerställa själva transporten. En liten ful “båt” vars enda företräde var att hon var en riktig isbrytare. Eftersom isläget i December aldrig var speciellt besvärligt, så räknade jag kallt med att själva överfarten inte skulle vara något hinder.
 Julen kom och “Scania” gjorde sitt jobb, och jag tillbringade ett omtumlande jullov i ett snövitt Wasa tillsammans med Tuula, som endast grumlades av hennes småbröder som vi ständigt tvingades sitta barnvakt hos, och som var de värsta odågor jag stött på , och det faktum att tiden gick alldeles för fort. I ett litet nafs kom Söndag kväll med avsked och hemfärd över ett kallt, issörjetjockt och ogästvänligt kvarken. Ur isrännan i Vaskot rykte det av ånga och “Scania” var överfull av Leningrad-resenärer på hemfärd, alla med en turist-balalaika i bagaget och gammal fylla i andedräkten.
“Scania” var om möjligt ännu fulare än normalt och jag fann för gott att gå ut på akterdäck, trots kylan, bara för att få vara för mig själv.
 Ensam, blossande på en “Colt” och en hjärtesorg så stor så stor, såg jag Vasklots oljecisterner försvinna i den kalldiset, ackompanjerat till ljudet av “Scania” som pressade sig genom issörjan. Jag förstod att det nu skulle ta ett par månader till jag kunde komma tillbaka till Wasa och Tuula.
Tomhet! Trist! .........Tuula ...
 Plötsligt faller min blick på juke-boxen som står översnöad kvar, som en sorgligt fornminne från sommarens mer angenäma överfarter än denna. Men...genom snötäcket strilar det.....ljus! Den lyser!
Går den?? Är den påslagen??? Jag går fram till den och med en vantklädd hand skrapar jag av snön från glasskivan och ser ned på tablån av låtar och artister som jag lätt kan läsa eftersom den faktiskt är i funktion. Åtminstone lyser lamporna i den.
Otroligt!
 Jag läser mig genom listan av låtar.....Creedens...Mungo Jerry....Lobo....Dark Lady med Cher....dom verkar helt fel här i denna del av värden och denna årstid..........men....Black Sabbath...och Paranoid...Wow...min musik! En låt femtio penni, tre låtar en mark...
 Jag chansar! Trycker med stora problem in ett femtiopenni-mynt i det snöfyllda myntinkastet och trycker på de isiga knapparna C8. Sakta, mycket sakta börjar skivorna snurra. Jag ser och hör redan nu att det går tungt för maskinen att tillgodose min betalda önskning. Men den stannar exakt mitt för markeringen för C8, och lyfter som i slow motion skivan ned på tallriken. Ett frostigt, skrapande ljud från högtalaren och de första tonerna av “Paranoid” med Black Sabbath skorrar ut i vinternatten.
Men på grund av kylan, eller det faktum att den stått obrukad de sista månaderna, gör att skivan  går alldeles för långsamt! Fel varvtal liksom!
 De vanligtvis snärtiga inledande riffen av “Paranoid” förvandlas plötsligt till en ödesmättad dödsmarch i djupaste bas....som en jättes sista steg på jorden innan han kollapsar och faller död ned, vilket också juke-boxen gör, med avstannad skivtallrik och pickupen fortfarande i spåret. Avliden! Som jag!
Åtminstone själsligen.
 När jag tittar bakåt är det bara svart bakom aktern på “Scania Express”. Och i det mörkret försvinner Tuula och mina tidiga tonår. 

 Moster Eila hade nu börjat på “Polar Express”. Vilken skulle bli hennes sista båt, innan hon steg iland för gott efter trettio år till sjöss. Själv hade jag och mina svenska kompisar kommit upp i rätt ålder för party-resor.
“Tur och retur med Vasabåtarna. Busstransfer. En övernattning i dubbelrum på Hotell Waskia. Morgondopp i poolen samt Frukostbuffé. Endast 295,- pp” som det kunde stå i annonserna.
 Vilka resor! Vid utresorna var stämningen redan på topp i bussen till Holmsund. Alltid plats på första dukningen i “fartygets matsal” som det alltid annonserades i allanropet. Där ökades formen ytterligare. Åkte man “Polar” eller “Fenno” som serverade sina Smörgåsbord längst bak i aktern, vibrerade allt och alla i takt med propellrarna, som man satt rakt ovanför. Sen tog baren och dansgolvet ombord vid, vilket sen fortsatte långt in på småtimmarna när man anlänt till Waskia.
 Behöver jag berätta att det oftast var ett rätt slokat gäng på tillbaka resan. Trötta, solkiga, fåordiga och fattiga satt man i cafeterian och och åt köttbullar med mos och mineralvatten. Någon försökte till och med dricka mjölk.
 På andra, kanske lite mer stillsamma resor var det, om man åkte “Fenno” en höjdare att äta i den Engelska Matsalen. Liten och mycket Engelsk serverades alltid bra mat under långt mer stillsamma former än de inte helt sällan, smått hysteriska Smörgåsborden. 

 Så blev det Papenburg-systrarna som stod för transporterna i flera år. Med ärvda namn som “Wasa Express” och “Botnia” blev dom aldrig riktigt personliga för mig på samma sätt som de första med samma namn, trots att det blev många turer med dessa. Och sen tyckte jag helt enkelt inte att de var speciellt vackra.
 Även en hel rad av inhyrda fartyg med mer eller mindre Grönalunds-mässiga namn som “Sun”, “Star”, “Prince”, lämnade mig tämligen likgiltiga. Man hann liksom aldrig lära känna de här fartygen.
 “Kingen” gjorde däremot redan på min första resa med henne, intryck. Med sina generösa utrymmen och tjocka djupa soffor och fåtöljer, var hon otroligt bekväm. Hon skulle fått stanna kvar här uppe i kvarken. Vilket förmodligen hade varit lyckosamt för alla inblandade med tanke på vad som sen hände. 

“Queen”. Jaha! Vad ska man säga? Ett fartyg där passagerarna knappt kunde ta sig från fören till aktern. Hur var hon ritad? Vad var meningen? Man hamnade liksom alltid i den stora aktra baren. Med en mysfaktor som en Ford Transit. Men var skulle man annars sitta? Jag lyckades aldrig hitta några bra alternativ. Förmodligen har jag väl fel, men så kändes den båten i alla fall för mig. Trots detta så har hon en betydelse för mig personligen, då hon var min sons första och sista Vasabåt  Sprang som en vilde på det tomma dansgolvet, som barn gjort i alla tider på dessa båtar. 

Min sista resa med Vasabåtarna gjorde jag och min sambo en söndag i september 1998 med The grand old lady “Fennia”. Att det skulle bli min sista resa visste jag inte då, men man hade ju läst och hört om att framtiden skulle bli oviss för trafiken när vi gick med i EU. Men det var som om jag och flera med mig, inte riktigt trodde på det.  De blå och vita båtarna hade ju alltid funnits. I hela mitt liv faktiskt. Inte kunde man väl bara ta bort dom?
- Näee.

Men det kunde man!

Och med dom försvann en liten del av mitt liv.

Som jag alltid kommer att sakna.  

Sven-Erik Nyström