Historik:

Fredrik Wilhelm var ett för sin tid modernt fartyg med elektrisk belysning som nymodighet. Hon hade genomgående huvuddäck, långt promenaddäck (poop) och back. På båtdäck fanns den öppna bryggan med soltak. De eleganta linjerna markerades av lutande skorsten och två lutande master, den förliga försedd med lastbom. I en tidning beskrevs hon som "Finlands elegantaste fartyg, med elektricitetskastare i fören".
   Rederiet, som även ägde varvet, hade låtit bygga Fredrik Wilhelm för rutten Björneborg -Raumo -Nystad -Åbo -Hangö -Helsingfors -Lovisa -Kotka -Viborg. När hon säljs till Wasa-Nordsjö Ångbåts AB 1897 blir det i stället Vasa -Kristinestad -Björneborg -Raumo -Nystad -Mariehamn -Stockholm men även Åbo -Hangö -Helsingfors. På hösten 1900 utsträcks rutten ända till Torneå. Men konkurrensen i Bottenviken är hård och Fredrik Wilhelm återgår till sin stamlinje Björneborg-Viborg, med turer till Stockholm om somrarna.

Under 1902 ligger hon upplagd i Åbo, till salu. I september köps hon tillbaka av Rosenlew&Co och kommer tillbaka till rutten Björneborg-Viborg. I april 1905 säljs rederiets fartyg till Åbo Läns Kustångbåts AB. De nya ägarna sätter in Fredrik Wilhelm på linjen Åbo-Viborg, nu även löpande Dalsbruk och Fredrikshamn utöver de tidigare nämnda orterna. Från 1910 går hon på långrutten Vasa-Åbo-Viborg tillsammans med andra av rederiets fartyg.
   Hon säljs 1913 till Helsingfors Ångfartygs AB och får nu namnet Viola. Hon går på traden Helsingfors-Reval tills världskriget sätter stopp för trafiken. I april 1917 bordas hon i Helsingfors av revolutionära ryska matroser som bildar Baltiska flottans centralkomitté, Tsentrobalt. Hon blir liggandes i Helsingfors som stabsfartyg för Tsentrobalt.

När hon återlämnas 1918 har rederiet köpts av FÅA. Det uppgår i FÅA 1920. Viola fortsätter med resorna till Reval, dessutom gör hon veckoslutsresor Helsingfors-Hogland.
   Andra världskriget sätter också stopp för hennes trafik i Finska viken. Viola läggs upp i Åbo men säljs 1940 till Ålandsbolaget närstående intressenter. Nästa år överförs hon till Ålandsbolaget. Hon sätts in i Ålandstrafiken som ersättare för Ålands Express och Åland I som bolaget har sålt. Tillsammans med Åland II och Porthan gör Viola sex veckoturer Åbo-
skärgården-Mariehamn, två veckoturer går södra vägen.

Under våren 1945 är förhållandena kaotiska för Ålandsbolaget. Viola har varit rekvirerad av den allierade kontrollkommissionen sedan oktober 1944. Porthan blir krigsskadestånd och först i september kommer Viola i trafik igen. I fortsättningen går Viola södra vägen och Åland II norra.
   Sommaren 1947 går Viola ett tag på Åbo-
Mariehamn-Stockholm. Hon har 38 hyttplatser i I och II klass. Hon tar post i Degerby men anlöper inga mellanliggande bryggor. Tidtabellen är sådan att Stockholm-Mariehamn blir dagsresa. Stockholmsturerna upprepas nästa sommar när Ålandsbolaget fått Åland III. När rederiet fått lastbåtarna von Konow och Snäckö blir Viola sommarbåt. 

   I februari 1955 säljs hon till Rederi AB Vasa-Umeå i Vasa då man vid en extra bolagsstämma den 24 januari beslöt att inköpa Viola för 5 miljoner mk, varav kontant erlades 3 miljoner och återstoden med tre månaders växel. Hon seglades senare upp till Vasa av rederiets manskap i maj. Efter kriget hade trafiken över Kvarken återupptagits med växande framgång och ökande konkurrens. Viola blir under namnet Korsholm II rederiets tredje fartyg. Hon går på linjen Vasa-Umeå men gör också en tur i veckan på Vasa-
Örnsköldsvik, sommaren 1956 dessutom Vasa-Härnösand. Till säsongen 1957 hade hon fått oljeeldning. Hon har också fått större lastlucka och kan nu lasta åtta bilar i stället för två! 
   Viola förfulades under åren. Först försvann de lutande masterna och ersattes av en rak mast på backen med kraftigare lastbom. Sedan blev bryggan försedd med navigationshytt, under den tillkom 1946 ett kafé på förkant av promenaddäcket. När hon byggdes om till oljeeldning fick hon rak skorsten. 
   Vasa-Umeå rederiet expanderade och beställde t o m nybyggen. Korsholm II såldes 1962 till finska flottan för 3,5 miljoner mk och blev stabs- och moderfartyg för Sjöstridskrafterna. Efter fem år såldes hon till en upphuggningsfirma i Åbo för 7000 mk. Till efterträdare köpte flottan hennes efterträdare i Kvarkentrafiken, Korsholm III. Både II:an och III:an hette bara Korsholm under tiden i flottan. Vår Korsholm byggdes om till motordriven sandpråm och registrerades i Pargas som Messina I. Hon finns fortfarande (år 2003) i Skeppslistan, sedan 1978 hemmahörande i Kimito, Finland. Hennes utseende kan studeras i den illustrerade (inofficiella) skeppslistan. Själva fartyget försvann dock 1998 i upphuggningsdockan i Tykö i Bjärnå.